”Man drömmer lite om en bättre värld och undrar, ska det verkligen se ut så här?”

Titiyo

Titiyo återvinner Titiyo

För Titiyo var det självklart att återvinna just ”Man in the Moon”, för det var med den som allt började. Året var 1989 och Titiyo, som snart skulle fylla 22, var på turné med Orup. Han hade fått sitt stora genombrott och hon körade. I turnébussen lyssnade de på Eldorado, Kjell Alinges legendariska radioprogram. Den som lyssnade på Eldorado den sommaren kunde inte missa ”Man in the moon”.

– Kjell Alinge spelade den maniskt, upp till tre gånger i varje program. Och Eldorado var ett så stort radioprogram. Folk satt där på söndagarna och lyssnade… Det var han som satte snacket om låten, minns Titiyo. Hon säger att det var han som fick Sverige att gilla låten. Eller i alla fall att förstå att det var en hit.

– Vi lyssnade när Kjell spelade ”Man in the moon”, gång på gång. Då kommer jag ihåg att Orup sa ”fan Titiyo, jag tror att det här kommer att bli stort”. ”Tror du det?” ”Ja, det kommer fan bli stort”. Och så blev det ju skitstort.

Titiyo hade inte tid att fortsätta köra åt Orup särskilt länge efter det. 1990 fick hon sin första grammis, för bästa nykomling, och åkte på egna turnéer. När hon några år senare släppte sin andra skiva hoppades hon att Kjell Alinge skulle gilla den lika mycket som debuten, och skickade singeln till honom. Kanske skulle han spela den också tre gånger i varje program? Men det tog tvärstopp. Han tyckte inte alls om att det glada, bekymmerslösa soundet från den första plattan var utbytt mot mörkare triphop, inspirerad av Massive Attack.

När Kjell Alinge gick bort förra året spelade Titiyo ”Man in the moon” på hans begravning. Bara piano och sång.

– Det kändes jättefint.

”Tunga grejer är jobbigast. Och sånt som man vill skölja ur ordentligt, typ sardinburkar. Men det är bara att göra, hur sugen man än är att bara skicka ned den i soppåsen.”

Förut åkte en del i soppåsen automatiskt – men inte längre

Vägen till att bli ”en som återvinner allt” har gått via Gotland. Titiyo och hennes kille har ett hus där, på Bungenäs nära Fårösund. Huset är modernt, byggt av delvis återvunnet material. ”För kan man välja material som är miljömässigt bra så är det ju bara att göra det”, som hon säger.

Av lokalbefolkningen fick de höra att om de slarvade med återvinningen skulle de få skäll och böter från de som har hand om sophanteringen. Titiyo och sambon tog varningen på allvar.

– Då skärper man ju sig verkligen. Innan vi byggde hus på Gotland så återvann jag också, men inte lika mycket. Men nu återvinner vi också smågrejer, allt som går. Förut åkte en del i soppåsen automatiskt, men inte längre.

Titiyo älskar att slänga och rensa bort. Kläder och prylar hon inte använder skänker hon glatt till Myrorna och andra behövande. Men även hon tycker att återvinningen är påfrestande ibland.

– Tunga grejer är jobbigast. Och sånt som man vill skölja ur ordentligt, typ sardinburkar. Men det är bara att göra, hur sugen man än är att bara skicka ned den i soppåsen.

Till vardags bor Titiyo i en hyresrätt i Stockholm. Närmsta återvinningsstation är några kvarter bort. Titiyo tror att folk struntar i att gå till återvinningsstationen om den är för långt bort. Att lathet får människor att låta bli att återvinna. Men också bristen på bra utrymmen för förvaring av förpackningar och tidningar hemma.

– Vi har olika väskor utanför ytterdörren för vår återvinning; glasburkar- och flaskor, plastförpackningar, pappersförpackningar, metallförpackningar och tidningar. Vi bor högst upp och ingen annan störs direkt av det. Sen när en väska är full är det bara att ta den till återvinningsstationen. Men var gör man av alla förpackningar och tidningar om man bor i en etta eller tvåa och inte kan ha det utanför dörren? Jag hoppas det kommer lite fler smarta förvaringssystem.

”Det känns omodernt att inte recycla.”

Ett helt rum fyllt med tomglas – hemma hos Marie Fredriksson

Titiyo har lärt sig om miljön och återvinning bit för bit och nu har det blivit ett självklart sätt att leva. Att slänga förpackningar i soporna skulle kännas sjukt konstigt, helt absurt, säger hon. Men det fanns en tid när hon var betydligt mindre medveten. I mitten av 90-talet hyrde hon Marie Fredrikssons lägenhet efter en separation. En 140 kvm stor etagevåning i centrala Stockholm – ett hem som gjort för fester. ”Klart vi ska ha fest hos dig, sa alla.” Mycket fester blev det – och mycket tomflaskor. Ett helt rum faktiskt, fyllt med vinflaskor. Hon minns lite skamset:

– Man kom till slut inte ens in i rummet, det var flaskor i pappkassar överallt. Och det var ingen dörr heller, så man såg allt. Det blev bara värre och värre och värre. Jag kom aldrig iväg. Till slut behövdes typ en lastbil.

Det här var på den tiden man fick pant för vinflaskor på Systembolaget. En killkompis till Titiyo hade dåligt med pengar och erbjöd sig att hyra en van och köra iväg med alla flaskor.

– I slutändan fick han pengar för en fjärdedel ungefär… det var många flaskor det inte var pant på. Men jag blev av med flaskorna i alla fall! På den tiden var jag inte bra på återvinning. När jag nu ser folk som inte recyclar, då brukar jag lyfta på ögonbrynen. ”Jaha, ni gör sådär.” Jag tänker att de är omedvetna, men de känns omoderna. Det känns omodernt att inte recycla.

”Man kan ju bara tänka på det man tycker bäst om, det som rör en i hjärtat. På barnen och deras framtid.”

Tänk på det som rör dig i hjärtat

Men hur ska man göra då, om man tycker det är för jobbigt att skölja ur sardinburkar, inte har förvaringsplats i sin trånga lägenhet och långt till närmsta återvinningsstation? Titiyo tycker inte att det finns några godtagbara ursäkter att låta bli att återvinna.

– Man kan ju bara tänka på det man tycker bäst om, det som rör en i hjärtat. På barnen och deras framtid. Eller så kan man tänka på djur, en liten oskyldig kattunge eller en valunge. Tänk på dom varelserna. När det gäller miljön kring en – kring oss alla – vilket det här handlar om, så får man ta sitt ansvar helt enkelt.

Återvinning handlar om att tänka cirkulärt, och på samma sätt tycker Titiyo att hon nu gått varvet runt med ”Man in the moon”. Hon tycker att den känns mer angelägen nu än någonsin tidigare. Texten handlar om planeten och världen, men på ett gulligt, naivt vis, säger hon.

”He asked about the life,
life on earth
What it was like to live with
a wall behind the door
I didn’ t know what to say,
I guess he was right
We all have to fight,
for making the earth a better place.”

– Man drömmer lite om en bättre värld och undrar, ska det verkligen se ut så här? Kanske säger texten nåt om världen på ett lite drömskt sätt. Det tycker jag passar bra i tiden.

Titiyo hoppas att en ny generation kan upptäcka låten när den nu fått liv igen, i en version som skiljer sig en hel del från originalet.

– Det här sluter cirkeln, nu gillar jag att göra den, jättemycket. Och jag tycker om att sjunga den för första gången… någonsin tror jag. Det känns skitkul. Men jag vete fan vad Kjell Alinge hade tyckt om den här nya versionen!?

Lyssna på låten

Titiyo återvinner Titiyo